”Nej men jag ville bara veta eftersom jag är din flickvän.” Jag tryckte extra mycket på sista ordet, lite onödigt mycket

   Såklart märkte Diego det och härmade mig. ”Ja och jag är din pojkvän.”

   Nu blev jag irriterad.

   ”Vad har det med saken att göra?”

   ”Jag bara härma dig”

   Jag blev arg och fnös.

Han skrattade och gav mig en stor kram.

   ”Är det verkligen läge att kramas nu?” Jag var fortfarande lite irriterad men han kram hade definitivt lättat upp mig.

   ”Japp för du är arg. Min kram kanske lättar upp dig lite.”

   Jag låtsades att fortfarande vara arg fast egentligen ville jag bara skratta med honom.

   ”Nej du har inte lättat upp mig du har bara gjort mig ännu argare.” Jag plutade med läppen.

   Precis när han skulle böja sig fram och kyssa mig hörde vi ett genom skärande skrik. Först blev jag livrädd men sedan förstod jag att skriket kom från Cassandra som låg på marken med ett förvrängt ansikte.

   ”Vi kanske borde hitta ett lite avlägset ställe där ingen hör henne annars så är det fullt med poliser här snart.” Diego tittade plågat på henne, det plågade mig att se honom sådär.

   ”Vi kan springa till det där avlägsna gränden en mil härifrån. Så får vi vänta tills hon är klar med förvandlingen, så kan hon följa med oss sedan.”

   ”Du blir väl inte avundsjuk då?” Sa han med retsam ton men sedan blev han allvarlig igen. ”Du har rätt. Vi drar.” Han lyfte upp Cassandra i sin famn där hon låg och skrek och verkade ha väldigt ont.

   Vi började springa.

Att springa en mil tog inte lång tid, ca.3 minuter kanske. När vi kom fram la Diego ner Cassandra mjukt och varsamt. Det såg verkligen ut som han tittade på en lillasyster och avgudade henne. Det såg så fint ut.

   ”Har du någon klocka?” Frågade Diego.

   ”Nej men jag kan fixa en.” Innan Diego hann säga något mer så hade jag redan sprungit.

   Det var inte långt till den närmaste klockaffären. Jag bröt mig in på någon sekund och gick runt och tittade på klockor. Den stora klockan bakom kassan sa mig att klockan det var 01.30 Det fanns så många riktigt många klockor, det var svårt att välja en. Jag gick runt och tittade på klockor ett tag. När jag tittade på den stora klockan som hängde bakom kassan. Då märkte jag att jag hade gått runt och tittat på klockan i en timme. Så jag gick till den klockan jag tyckte var finast och tog den.

Det tog lika lång tid att springa tillbaka till gränden som i affären. När jag kom fram stod Diego där och väntade på mig.

   ”Tog det en timme att springa till närmaste klockaffär eller blev du tvungen att stanna vid någon klädaffär.” Hon var han ironisk igen.

   ”Inget av det faktiskt. Det fanns så många fina klockor men som jag tittade och när jag såg hur mycket klockan var tog jag den finaste jag hittade och sprang hit.” Jag försökte låta kaxig.

   ”Oj, gud vad fel jag hade. Jag trodde bara inte att du var intresserad av sådant.”

   ”Nehe men det är jag faktiskt.” Jag tittade mig omkring. ”Var är Cassandra?”

   ”Jaha, jag hittade ett litet hål där hon fick plats så jag stoppade in henne där.”

   ”Det låter som hon är ett djur.”

   ”Men du vet vad jag menar.”

   ”Ja det vet jag. Fast det lät ändå som om hon var det.”

   ”I o för sig så brukade hennes bror kalla henne för en liten knähund.” Han såg lite deprimerad ut.

   ”Saknar du honom?”

   ”Ja han var in närmaste vän.”

   ”Ja… Om det ändå var sant.” Han såg drömmande mitt ut i luften.

   ”Kom igen nu… använd ditt super luktsinne så kan vi fortsätta.”

   ”Bree, jag tror att det är bäst att vi får äta och sedan vänta över dagen. Okej?”

   ”Men tänk om spåret försvinner?”

   ”Det tror jag inte.”

   ”Hm… okej då men det är ditt fel om spåret är borta.” Sa jag med en röst som man sa till ett barn att det får godis senare. Vi sprang runt och tittade efter slödder, för vi ville inte ta oskyldiga människors liv. Det förvånade mig för det fanns mycket mer slödder här än i Seattle och jag tyckte det var mycket. Här fanns det ju slödder i var och varannan gränd. Jag såg jätte många unga tjejer som var i min ålder ungefär, jag såg hur de kastade bort sina liv som horor. Nu började jag förstå att Riley var min räddning. För annars så skulle jag till slut bli så hungrig att jag gick över gränsen. Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa de här tjejerna men jag kan ju inte förvandla alla till vampyrer. När jag och Diego bestämde att vi skulle bara ta en gränd till så såg jag en tjej som borde vara ungefär 13 eller 14 år. Diego skulle precis ta henne när jag drog undan honom.

   ”Vad gör du?” Väste han. ”Oj, förlåt att jag väste.” Ursäktade han sig när han kom på sig själv att väsa sig år mig.

   ”Det gör inget. Men kan vi inte skona flickan? Hon är så ung och behöver hjälp till ett bra liv.”

   ”Hur ska vi göra det?”

   ”Jag vet inte.”

   ”Vi skulle kunna förvandla henne.”

   ”Tror du verkligen det är så bra. Förvandlingen tar ju tid.”

   ”Vi kan bära henne med oss.”

   ”Ja om du tror det kommer funka så.”

   Nu började langaren och flickan gå ifrån gränden.

   ”Vem av oss ska förvandla henne?” Frågade Diego när han såg det.

   Jag funderade lite jag hade gärna stor lust att säga att jag skulle göra det för jag ville inte att Diego skulle göra det i fall dem kanske får något band mellan varandra men efter mycket om och men sa jag. 

   ”Då tar du langaren?”

   ”Visst”

   Vi sprang och jag tog langaren när Diego tog flickan. Jag kände mig fortfarande avundsjuk på henne. Just nu ville jag vara henne, jag kunde inte sluta tänka att just hans tänder trängde igenom hennes hud och drack hennes blod. När langaren var nästan slut på blod såg jag att Diego hade slutat dricka och jag hörde flickan skrika. Jag drack klart och jag klarade mig rätt bra för att låt bli flickan som inte var helt tömd på blod, p.g.a jag var så mätt.

   ”Tror du vi har valt rätt? Vi kanske valde fel åt henne.”

   ”Diego jag lovar dig att det här livet är bättre för henne än vad som skulle ha hänt henne annars.”

   ”Tror du? Jag känner mig som en dålig…” Jag förstod att han inte visste hur han skulle avsluta meningen men jag visste också att han inte ville bli räddad så jag väntade. Efter en stund fortsatte han. ”Jag bara menar att jag känner mig hemsk, det finns risk att jag har förstört hennes liv.”

   ”Ja men det finns också risk att du har förbättrat det.” Jag visste att jag inte tröstade honom för att han skulle sluta klandra sig själv utan att jag bara ville att han skulle sluta bry sig om henne. Aldrig någonsin har jag vart såhär svartsjuk som jag är på henne. Svartsjukan gör mig galen, jag måste fråga honom vad han känner. ”Gillar du henne? Eller… äsch jag vet inte.”

   ”Ärligt talat så ja jag gillar henne men inte på det sättet du tror.” Han små log lite för sig själv. ”Jag gillar henne som en syster.”

   Jag kände mig förvirrad. ”Vad? Känner ni varandra?”

   ”Ja precis efter jag bitit henne kände jag igen henne. Det är min bästa kompis syster, vi har känt varandra i ungefär hela hennes liv så jag räknar henne som en syster.”

   ”Så det är inget romantiskt mellan er?”

   ”Vänta nu förstår jag vad det här handlar om, du är svartsjuk på Cassandra.”

Sedan fortsatte vi springa och vi tittade inte på varandra lika ofta nu. Nu stannade vi igen för solen började gå upp och snart var vi framme vid Riley Park, Diego trodde att nästa natt vi skulle hinna äta innan solen gick upp. Jag kände mig fortfarande lite intrasslad för jag var inte helt säker om jag och Diego var tillsammans men jag var så uttröttad för att jag inte fått blod så länge så jag sjönk ner på marken och lutade mig mot väggen. Diego sjönk ner bredvid mig.

När vi bara suttit bredvid varandra hela dagen och solen började gå ner frågade Diego.

   ”Så nu är vi typ tillsammans?”

   ”Ja”, Jag försökte låta självsäker och tog hans hand i ett stadigt grepp och han gav mig ett leende. Jag fortsatte. ”Du har blivit så annorlunda, så mycket ödmjukare.”

   ”Ja, jag vet. Det är för att jag inte vill förlora dig igen.”

   ”Du kommer aldrig att förlora mig, för jag kommer vara precis där du för alltid. Det vill säga om du vill ha mig.”

   ”Jag kommer alltid att vilja ha dig men frågan är bara om du vill ha mig.”

   ”Jag kommer vilja ha dig för alltid.”

   Diego var på väg att kyssa mig när en gäll flickröst skar genom tystnaden.

   ”Ursäkta att vi stör men vi är här för att ni har brutit mot reglerna.” Flickrösten var så gäll så det lät som man tagit godis från ett barn. Jag kände igen rösten men visste inte riktigt var jag hört den förr men precis när hon klev fram från den mörka skuggan så kom jag på vilka det var.

   ”Volturi”, väste jag mellan tänderna.

   ”Vilka?” Diego lät förvirrad.

   ”Jag sa ju det, de som dödade Riley och Victoria.”

   ”Ska vi springa på 3.”

   ”Visst.”

   ”Ni vet att ni inte kan fly från oss?” Avbröt flickans gälla flickröst. ”Om ni inte vet så heter vi Jane, Alec, Demetri och Felix.”

   ”Vi bryr oss inte.” Diego lät hotfull och tog en försvarsställning framför mig.

   ”Ta det lugnt Diego, då kommer inte åt oss.” Jag tryckte extra mycket på sista ordet för att han skulle förstå att han inte var ensam. ”Ett.”

   ”Två”, väste han.

   Vi tog några andetag. ”Tre”, sa vi samtidigt och sprang sedan och slank mellan de. Vi sprang och sprang, ingen av oss vågade inte titta bakåt.

   När vi sprungit i ca 5 timmar – 01.00 var klockan - så hade vi kommit fram till Riley Park

   ”Tror du de fortfarande är efter oss?” Frågade Diego.

   ”Nej det tror jag inte, men vi får försöka hitta Fred för han kan säkert skydda oss.” Svarade jag.

   ”Tror du verkligen han vill ha mig med?”

   ”Han sa att det var okej när jag sa att jag skulle springa och hämta dig.”

   ”Varför skulle du springa och hämta mig?”

   ”Riley sa att du och Victoria hade sprungit i för väg så jag tänkte springa i kapp er och ta dig med mig.”

   ”Sa Riley att jag hade sprungit i för väg med henne?”

   ”Ja men sedan när jag inte hittade dig så antog jag att de hade dödat dig på det hemska sättet de hade beskrivit att det skulle gör med oss som bryter reglerna.”

   ”Hur var det da?” Han lät nyfiken.

   ”Att Victoria skulle bränna upp våra fingrar och lite sådant.”

   ”Haha, det. Ja det sa Victoria att hon skulle göra med mig efter fajten.” Han skrattade lite för sig själv.

   ”Det var inte bara jag som trodde att du var död.”

   ”Nej Raul måste blivit överlycklig att jag var borta.”

   ”Ja men ändå lite avundsjuk att Riley gav dig uppdraget att springa i förväg med Victoria.”

Bree Tanners andra liv del 3

Han lät fortfarande osäker och jag visste inte om jag hade hört rätt så jag upprepade det högt.

”E du kär i mig?”

”Ja, jag hade tänkt säga det förr men jag har liksom inte vågat riktigt.”

Jag tänkte i genom det han sagt några gånger och jag blev så glad och ville bara slänga mig över honom och kyssa honom. Jag kände att jag började rodna när jag tänkte dem sakerna så jag flyttade mig närmre honom och la huvudet på hans axel. Min blick flackade och jag var inte säker på vart jag skulle titta men så tog Diego ett försiktigt grepp om min haka och lyfte upp den. Han tvingade mig att titta in i hans ögon sen kysste han mig ömsint. När han kysste mig så kände jag elektriciteten mellan oss när vi kysste varandra. Kyssen blev öm och mjuk, inte som när vi hört Riley och Victoria kyssa varandra. För det lät som sten slog mot varandra. Det blev fler kyssar och dem blev bara våldsammare. Snart började vi bokstavligt talat slita av varandra kläderna och hans kropp var varm mot min.

Jag förstod ärligt talat inte vad som hände allt gick så snabbt. Det kändes som det bara hade gått några sekunder tills vi låg bredvid varandra och flåsade, men jag antog att det hade gått minst 10 minuter. Allt hade känts så passionerat jag hade aldrig sett honom släppa loss så mycket förr – i och för sig hade jag inte känt honom så länge. Efter vi legat brevid varandra några minuter så reste sig Diego och började klä på sig. Jag gjorde samma sak och såg att han skakade på huvudet och pratade för sig själv.

”Diego vad är det?” Han gjorde mig förvirrad varför lät han så dyster när han pratade med sig själv? Tyckte inte han att det hade varit fanatiskt som jag hade tyckte. Han lyfte upp huvudet och undvek att se mig i ögonen.

”Förlåt, jag kanske inte borde ha gjort det. Jag visste inte ens vad du kände. Jag vet att det inte är någon ursäkt men ändå… förlåt.” Det lät som han var besviken på sig själv för att han tappat kontrollen. Nu var det jag som tog ett ömt tag om hans haka och tvingade honom att se mig i ögonen.

”Hur skulle du kunna tro att jag inte var kär i dig. Jag har varit det ett tag nu, så sluta dumma dig nu.” Jag lät nästan arg, nej inte arg men jag lät väldigt irriterad. För jag hade varit kär i honom ett tag och att han påstod att jag kanske inte var det gjorde mig lite irriterad. Men jag samlade mig och.

”Så du gillar mig verkligen mer än som en vän?” Frågade Diego lite försiktigt.

”Ja, jag trodde du visste det.” Nu lät jag också försiktig eftersom jag lugnat ner mig.

”Nej, jag trodde du bara gillade mig som vän.” Nu hade vi fått på oss vår kläder igen och jag hade släppt hans haka. Vi satt tysta och visste inte vad vi skulle säga.

Jag hade aldrig varit bekväm i tystnad så jag började babbla.

”Ja, när vi rett ut det så kanske du vill ha en revansch i schack.”

Mitt försök att lätta upp stämningen funkade eller så låtsas Diego att det hade funkat för han svarade.

”Visst men bara så du vet så vinner jag den här gången.” Han gav mig ett av hans finaste leende som jag aldrig sett förr.

Nu började mörkret komma igen och vi hade spelat lite schack som jag hade vunnit och så hade vi läst och hållit varandra i handen. Det var som en dröm som hade gått i uppfyllelse, jag hade blivit av med Riley och jag hade fått Diego som min pojkvän. Ärligt talat så var han min första pojkvän så jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Eller kanske inte första pojkvän men första riktiga pojkvän. Han lade ner boken och visade sina underbara ögon.

”Så ska vi fortsätta springa nu? Vi har inte långt kvar bara ett dygn och en natt”

”Visst” Jag försökte le mitt finaste leende. Sedan reste vi oss upp och plockade undan schacket och böckerna. Vi hade två väskor där vi hade alla saker i.

”Börjar du bli hungrig?” Frågade Diego.

”Ja men jag kan vänta tills imorgon om inte du vill jaga nu.”

”Nej jag kan också vänta tills i morgon men jag vill bara höra med dig.”

Vi började springa och slängde små blickar mot varandra lite då och då. Jag tittade på honom lite för länge en gång så jag snubblade på en sten men han hjälpte mig upp som en riktig gentleman.

Feedback

Del 2

”Men du kanske har en ’gåva’ som jag.” Nu började det brinna väldigt starkt i halsen igen fast det inte var så längesedan jag jagade. ”Vi kanske ska jaga för du borde vara ganska törstig.” Jag vågade inte erkänna att jag var törstig igen.

”Ja när du nämner det så är jag faktiskt törstig. Kom så går i och jagar, men var är vi egentligen?”

”Det verkar som vi är i Seattle igen, för jag känner igen lite saker.”

”Okej, undrar hur vi kom hit. Fast nu måste vi jaga.”

När vi kom tillbaka efter jakten sa jag. ”Nu kan vi inte gå ut försen ikväll igen.”

”Varför inte?”

”Vi har klar röda ögon, det kommer väcka uppmärksamhet. Jag som trodde du var den smarta” När jag sa det sista kom ett stort och överlägset leende på läpparna.

”Det har du rätt i… Jag trodde också jag var den smarta.” Sa han med sarkasm i rösten. ”Men har vi något som kan underhålla oss med hela dan?” Han försökte låta allvarlig.

”Ja för medan du var medvetslös så fixade jag lite musik, böcker och spel. Så jag tror vi klarar oss.”

”Har du tagit med schack?”

”Ja det har jag, ska vi spela ett parti?

”Visst, bara så du vet. Jag är en mästare på schack.”

”Du kan inte vara lika bra som jag. För den mesta tiden av mitt liv har jag spelat schack”, sa jag och tog fram brädet och pjäserna. ”Nu börjar vi, vill du vara dem vita?”

”Nej, du kan ta dem. Jag är dem svarta.”

”Okej”, så började vi spela.

Medan dagen gick mot sitt slut så plockade jag och Diego ihop sakerna. Under dagen hade vi spelat hur många partier schack som helst. Jag hade vunnit alla förutom 1, det vann Diego och det var han överlycklig för men har var också sur att han förlorat så många gånger.

”Diego kom igen nu vi ska plocka undan så vi kan försöka spåra upp Fred.”

Diego kallade fortfarande Fred för Freaky-Fred men jag tyckte det kändes fel.

”Jaja, du skulle också vara sur om du vart jag” Diego gick fram och packade ner dem sista sakerna vi behövde från allt jag tagit. ”Vi kanske måste försöka komma på en plan innan vi sticker?”

”Jag vet en, vi försöker spåra Freds doft.”

”Nej men jag menar en mer detaljerad plan, i fall om dem där volturi tänker döda oss.”

Vi båda satte oss ner och började grubbla på en plan, ingen av oss sa eller gjorde ett ljud på en halvtimme. Sedan när det gått en halvtimme reste jag mig snabbt upp och sa:

”Men kom ingen Diego vi drar nu till Riley Park nu så vi kan spåra Fred annars kommer vi definitivt inte kunna hittat doften.”

”Okej, men tror du att vi fortfarande kan dofta spåret för vi vet ju inte hur länge sedan han var där.”

”Med ditt ny utvecklade luktsinne klarar vi nog att hitta honom.” Jag gav Diego en kram men släppte nästan direkt för jag var lite nervös i fall han tycket att jag var lite för på. När jag hade släppt såg jag på hans ansiktsuttryck att han också var lite nervös och han hade lite osäkra ögon som jag aldrig sett honom ha men jag hann inte grubbla på det så mycket förrän Diego svarade mig.

”Kom då så drar vi” Nervositeten och osäkerheten jag sett i hans ansikte var som bortblåst.

När vi hade sprungit hela natten så hade vi precis hittat en mörkgränd innan solen gick upp. Diego hade räknat att vi skulle vara framme vid Riley Park om två dygn till. Men vi satte oss i den mörka gränden och både jag och Diego flåsade eftersom vi sprungit hela natten. Jag satt och tittade på Diego medan han tittade flåsande ner i marken och helt plötsligt slog hans huvud upp, jag är inte säker på om jag lyckades vrida på huvudet innan han märkte att jag tittat på honom hela tiden.

”Bree?” Nu lät han osäker och när jag tittade upp på hans ansikte så såg jag det där nervösa och osäkra i hans ansikte. Han flyttade närmre mig och jag började få panik och undrade vad han skulle göra men han verkade inte märka något och fortsatte. ”Jag skulle vilja säga en sak innan vi hittar Fred”, han greppade ömsint min hand, ”jag tror att jag är kär... i dig.”

Vad tycker ni? Feedback tack!!

Nu ska jag lägga uppm en berättelse som jag skriver. Men jag vet inte om man får lägga upp en fortsättning av något fast man själv har skrivit det så om man inte får det säg gärna till.

Del 1

Jag vakande men slog inte upp ögonen direkt. Jag börja undra om jag kommit till himlen. Men varför hade jag inte känt någon smärta när volturi – som dem tydligen kallades - skulle döda mig? Sedan kändes som det börja brinna våldsamt i min hals. Då börja jag tänka att det inte kan vara himlen - för det kan inte kännas så här i himlen -, så då måste jag vara i helvetet. Låg jag och tänkte men hon vågade inte öppna ögonen. Men sen samlade jag mig tillräckligt för att våga öppna ögonen och började titta runt. Efter en stund märkte jag att någon låg bredvid mig och denna någon var Diego, jag kände hur lyckan spred sig inom mig. Fast ingen som Diego kan ju hamna i helvetet. Men om det inte var himlen eller helvetet. Då måste vi vara kvar på jorden och leva - om det var de vi gjorde. Så jag skrek:

"Ja, Diego du lever!! Det gör jag med!!" Jag var alldeles till mig över det stora miraklet. Att jag inte märkte att han inte reste sig upp och svara. Men när jag hämtat mig så märkte jag det, fast han kunde inte vara död för han andades. Men vad var det för fel? Kunde vampyrer svimma och bli medvetslösa? Sedan kom jag och tänka på ”henne” och Riley. Var dem här, men sedan kom jag på att innan jag skulle bli dödad hade ju den rödhåriga pojken sagt att dem dödat någon som hette Viktoria och hennes vän. Det måste vara ”hon” o Riley. Fast om dem var döda hur skulle jag då klara mig om Diego inte vakna?

Veckorna gick o jag jagade när jag kände att branden i halsen var som värst. Efter ungefär 5 veckor så när jag kom hem från en jakt så satt Diego i ett hörn. Jag blev överlycklig och sprang emot hon för att ge honom en jätte kram. Men jag hejdade mig i sista sekund. Jag tyckte han såg så ledsen ut men vad var det för fel? Var han ledsen att han hade haft fel om Riley, att det inte hade gått att lita på honom. Men jag blev tvungen att fråga.

"Vad är det Diego?"

"Va!?!" Sa han frågande. "Bree? Lever du?" Han flög upp och gav mig en bamsekram. Det var så underbart. Men han märkte att jag grubblade på något. Då frågade han det hoppades han inte skulle fråga:

"Vad är det du grubblar på?"

"Medan du var medvetslös så såg jag en ’syn’ det var en dam som jag tror var min mamma hon höll i ett barn o kysste ett annat och sa jag älskar dig." Svarade jag med tveksam röst. "Är det något fel med mig tror du?"

"Nej det tror jag inte Bree. Men det löser sig”, svarade han lugnt. "Var är Riley och 'hon'?"

"'Hon' heter faktiskt Victoria och hon och Riley är döda... tror jag." Kontrade jag osäkert.

”Okej, men hur vet du allt det där?” Frågade han.

”Vi tar det sen, men hur ska vi överleva?” Frågade jag, men sen kom jag på Fred, lever han fortfarande?

”Jag vet inte vi kanske kan försöka slå oss i hop med någon klan.” Fick jag till svar medan jag tänkte på vart det var jag skulle möta Fred.

”RILEY PARK”, skrek jag så att Diego såg frågande på mig. ”Freak-Fred, jag skulle möta honom i Riley Park. Men han är antagligen inte kvar.”

”Men vi kan ju försöka spåra honom om han inte är där.” Sa Diego men sedan såg han att jag bara stirrade ut i luften. ”Hallå Bree?” Men efter en stund så kom jag till ”liv” igen.

”Nu fick jag en till 'syn' om dem som vi såg när vi följde efter Riley. Dem kallas volturi tror jag. Dem kom och dödade oss.”

”Va? Vi måste försvara oss om det kommer hända.”

”Ja, men vi kan ju försöka spåra Fred.”

”Men det borde ju vart ett tag sedan och då kanske spåret inte är lukter lika mycket längre… Vad är det för lukt?”

”Vilken lukt?” Jag var väldigt förvirrad, för jag brukar känna dem flesta dofter men just nu kunde jag inte känna doften som Diego kände. Hade han en gåva – eller vad man nu ska kalla det så – som jag fast en annan?

”Känner du inte lukten den luktar ju väldigt starkt.”

Vad tycker ni? Ge gärna feedback.

Det gjorde ont när han gjord det slingrande upp på handen men jag gjorde det är för Alice skull. Sedan var det klart märket för oss jag saknade henne så mycket. Men nu när det var klart skulle jag besöka hennes grav. Jag gick ut ur tatueringssalongen där stod Booboo och flera från hans gäng.

”Ska du med vi ska ut och festa ikväll?”

”Nej jag stannar nog hemma.”

”Visst men sedan Alice dog har du varit så tråkig. Tror du att hon skulle vilja att du var såhär olycklig?”

”Nej, okej jag kan följa med någon annan dag för idag tänkte jag hälsa på Savannah.”

”Okej bara du börjar bete dig normalt sedan grabben.”

Jag satte mig bakom ratten för efter Alice död så gav jag Hank jobba som min rådgivare och jag skaffade mig ett körkort. Det tog inte lång tid att komma till kyrkogården och så var det inte svårt att lista ut vilken som var Alice grav för den var finast på hela kyrkogården. Savannah och jag var ofta där och fixade den. Jag knäböjde vid graven och började prata med henne.

”Jag vet att du kan inte vill se mig såhär men jag trodde först inte om jag skulle klara av att överleva utan dig. Men jag har förstått nu att du alltid är med mig och att du inte vill att jag ska sluta gör saker för att du inte lever. Jag ska börja leva mitt liv men det kommer aldrig finnas någon som du i mitt liv och nu kommer jag aldrig glömma dig för jag har tatuerat in vårt märke på handen. Jag saknar dig Alice men jag ska försöka leva om jag ens kan. Kom ihåg mitt hjärta till hör dig och det kommer det alltid göra.” Jag la rosen jag köpt på hennes grav. Sedan kunde jag inte hindra tårarna jag hållit inne ända sedan hon dog. Jag grät och grät efter jag gråtit klart gick jag till bilen.

Huset såg lika fridfullt ut som när det gjort medan Alice bodde där. Jag gick in genom porten och upp till Savannahs och Jacobs lägenhet. Jag öppnade dörren och gick till köket där Savannah satt.

”Hej jag var vid graven nyss visade Alice tatueringen jag bestämde mig för att göra.”

”Jag hörde att du inte lever ditt liv längre.”

”Det gör inte du heller för till exempel är hade du tänkt gifta dig?”

”Aldrig för min hederstärna är borta.”

”Juste.”

”Vi kanske kan åka till graven igen och säga farväl tillsammans om du inte har något emot det.”

”Såklart jag inte har kom nu jag kör.”

Nu var vi framme vid Alice grav. Jag visste att jag var redo att ta farväl. Både jag och Savannah satte oss vid graven.

”Säger vi det på tre?” Frågade hon.

”Visst, ett.”

”Två.”

”Tre… farväl.”

Prolog

Jag log och läste tredje boken i ”the Twilight Saga” – Ljudet av ditt hjärta - som Savannah tvingat mig att läsa. Medan jag läste ”Hans ögon blev smalare.” Så hörde jag fotsteg utanför sovrumsdörren. Så jag steg upp och gick ut dit för att titta vad den kunde vara. Då såg jag något som såg ut som eld. Jag trodde jag såg i syne så jag gnuggade mig i ögon och då såg jag i alla fall ingen eld. Jag tittade runt men såg inget speciellt. Men då kom någon bakifrån och puttade ner mig på golvet. Innan jag hann resa mig upp tog någon ett sten hårt grepp om mina armar. När jag försökte vrida huvudet och se vem det var så band någon en ögonbindel för mina ögon så jag inte kunde se. Då antog jag att det var minst 2 stycken för annars borde greppet ha lossats lite när den knöt fast ögonbindeln.

Sedan hörde jag en manlig röst – som jag kände igen men visste inte vem det var – säga. ”Hoppas du överlever det här.” Då kom jag på vem det var men jag hann inte yttra bokstäverna förrän jag kände ett hårt slag mot min tinning och jag föll till golvet med en duns och mina ögon slocknade.